I måndagens tidning säger styrelseordföranden i Kramfors Energiverk (S) att han anser risken som nästan obefintlig att Eon kommer att höja elnätsavgifterna då de tar över elnätet från Kramfors Energiverk.

I Kramfors kommun debiterar Kramfors Energiverk 2513 kronor för 16 amperes anslutning och 11,88 öre för varje kWh som flyter fram i ledningarna. Eon tar i sitt nät i samma kommun 3655,- och 18 öre/ kWh! Priserna hämtade från respektive hemsida.

Skillnaden blir 2336,- dyrare per år för den som förbrukar 20.000 kWh/år. 45 procent dyrare! Ingen tror väl att Eon inte kommer att höja avgifterna i det nät dom övertar i kommunen så att det blir samma avgifter i hela kommunen - eller kommer dom att sänka priset i det nät de äger idag? Knappast. Det blir en fin present till alla 5000 kunder som har Kramfors Energi idag. Dessutom finns det hur stort utrymme som helst för fler höjningar eftersom det råder monopolsituation för nätägare. Vem ska kunna stoppa dom?

Svar till "Långviksmon en buske?" samt Att bo i en Buskby.

Jag vill börja med att dementera att jag ser ner på dem som bor i landsbygd!

Talesättet i varje buske var inget som avsåg varken Långviksmon eller landsbygdsbor i gemen utan en lösryckt mening i samtalet med ÖA´s reporter vid ett försök att beskriva den modell Miva valt för grovavfallsinsamlingen.

Det var ett klantigt ordval och om jag sårat någon med detta ber jag om ursäkt! Hoppas ni kan godta det.

För att täcka Örnsköldsviks kommuns yta med de mobila återvinningsgårdarna har vi pekat ut 12 orter som får besök ett antal gånger 2011. De orterna servar det kringliggande området vilket innebär att majoriteten av hushållen får max 20 km till en mobil återvinningsgård/ÅVC. Miva vidtar fortlöpande åtgärder för att effektivisera verksamheten och strävar efter att ge er kommuninvånare en så god, jämförbar och billig service som möjligt på ett, ur miljösynpunkt, hållbart sätt.

Insamlingssystemet för hushållssopor (dit grovavfallet räknas) ska betalas av de boende i respektive kommun genom taxan för hushållsavfall. Det är inget som Miva hittat på, utan något som tillämpas i hela landet och som är reglerat i Sveriges avfallslagstiftning och i Örnsköldsviks kommuns Renhållningsordning. Mivas uppdrag är, enligt ägardirektivet, att bedriva verksamheten så kostnadseffektivt och rationellt som möjligt utifrån uppdraget att ge samtliga boende i kommunen en jämförbar service.

För mindre än tre kronor per dag får de som bor i villa tillgång till ett insamlingssystem för hushållsavfallet samt en infrastruktur för insamling och behandling av hushållens grovavfall och farligt avfall.

Jag var på Ådalshallen i går med mina två barn för att bada. Jag har tidigare läst att det är "gratis bad för skolbarn". Mycket bra tänker jag och begär en nyckel åt oss var. Då säger tjejen i kassan att det kostar extra för skåp. "hur mycket då?" frågar jag. När hon svarar att det blir samma pris som vanligt, utbrister jag: "Va, men då blir det ju inte gratis" "eh ... nä" svarar hon. Jag betalade och insåg att man blivit lurad. För som förälder med barn med sej, så vänder man inte om, utan betalar. Pratade med andra vuxna som oxå reagerat på samma sak. Dålig stil Ådalshallen.

Småbarnsförälder

SVAR DIREKT

Gratis bad i Ådalshallen har kommunen erbjudit sportlovslediga ungdomar varje år ända sedan simhallen togs i bruk 1968

Vi har alltid tillämpat samma regler som innebär att man hänvisar till samma ombyte som vid vanliga skolbad, dvs. ett rum med krok och sittbänk.

Vår erfarenhet är att kommunens erbjudande inte vid något tidigare tillfälle har ifrågasatts av någon gäst. Då bad tiden sträcker sig mellan 10-14 är det heller inte praktisk möjligt att dela ut skåpnycklar till barnen utan att det uppstår brist på skåp till övriga allmänheten. Dessutom finns det tydliga anslag uppsatta som talar om vad som gäller i samband med dessa bad.

Omorganisationerna duggar tätt i dagens Sverige. Frågan är, om inte den epok vi nu lever i kommer att gå till historien under beteckningen Omorganisationsstiden. Det är nu, i vår tid, som vi har kommit till insikt om, hur alla mål ska nås och allas ryggar rätas.

Omorganisationer tycks ha blivit ett vinnande koncept för hur samhällets slipstenar ska dras. Landstinget Västernorrland har vässat sin knivsegg i många omgångar och skurit, om inte vilt, så vida omkring sig. Man har skurit målmedvetet, djupt och obarmhärtigt. De såren är långt ifrån läkta, många blöder än. Kommunen har tidigare haft en mjukare framtoning, men har fallit till föga för tidens vindar. Även i kommunen måste alla och envar inom vårdsektorn söka om sina tjänster. En tröst – om än klen – är att ingen måste gå. Men framtidens destination är okänd.

Det viktigaste av allt har man dock missat. Vårdsektorn –i all synnerhet den vård som kommunerna står för – är inte först och främst en organisation utan en organism – en levande helhet. Här finns djupa, livsnära och finstämda kontakter av djupa relationer, som tagit tid att bygga. Relationer till vårdtagare, till anhöriga men också inom personalgrupperna.

Livet gör ibland ont. Då behövs nätverk och samspel, någon som känner till och vet.

Ett du och ett jag på samma sida om livet.

Man tycker, att våra folkvalda borde känna till livets verkligheter. Om inte annat borde man vid det här laget veta, vad det kostar ett samhälle, där nära och helande nätverk går sönder.

Ibland måste omorganisationer göras - det går inte att komma undan - men en sådan kan ske på flera än ett sätt. En omorganisation borde i första hand kunna ske stegvis och i dialog. Istället blir allt oftare arbetstagare anbefallda att söka om sina tjänster, vilket i praktiken innebär, att alla får avsked på grått papper, för att återanställas på villkor som ingen råder över.

På utsidan är vi naturligtvis hjärtligt glada, att var och en utav oss får en plats på jorden att överleva på - det får vi ödmjukt i all vår ringhet tacka för - men inom oss sörjer vi.

Jag har två barn som båda har spelat hockey. Den ena var ett av de prioriterade barnen som fick mycket speltid, medan den andre ofta fick stå i båset och titta på.

Jag förstod inte med pojke nummer ett, att det då fanns barn i hans lag som kände sig utanför. Jag var så glad när min grabb spelade, när jag fick se hans härliga finter och mål. Att det samtidigt fanns barn som spelade mycket mindre tid insåg jag inte. Lite toppning tyckte jag var okey.

Jag har nu förstått att lite toppning var en underdrift och att flera andra barn mådde mycket dåligt, medans mitt mådde prima. Jag har fått veta att när deras föräldrar talade med det lagets tränare, fick de till svar. Om jag inte får coacha laget som jag vill – slutar jag.

Sen fick jag ett av drabbat barn. Det smög sig på i tidig ålder. Redan som tioåringar visste tränarna vilka som skulle spela under Boxplay och Powerplay. Pojken tränade lika mycket som de andra och gjorde stora framsteg men det såg kanske inte tränarna. Mitt barns speltid blev kortare och kortare för varje inhopp medans andras barn var helt slutkörda och klagade på mjölksyra efter match. Viktiga matcher på cuper och i serien fick han inte vara med alls eller så bara fåtal inhopp. Han slutade som tolvåring och jag förbannar de tränare som tycker det är okey att göra så mot mitt barn (och andras) och att påstå att det är spelets gång. Barnen som frös i båset hade enligt dem, förståelse för detta. Mitt barn höll modet uppe men grät när han kom hem.

Jag anser dock att man kan få satsa på spetskompetens med talangträning/coachning. Men när vi anmäler våra barn till en klubb måste vi få veta vad denna klubb står för. Om utslagning är ok och från vilken ålder. Finns det inga regler för sånt här?